Herrejävlar

Oskulden skulle tas, nu var det dags. Första gången på scen med bandet. Det blev katastrof.

Jag spelade och sjöng helt korrekt. Så gjorde antagligen de övriga. Det ju det att ingen av oss hörde vad någon annan gjorde. Medhörning 0.

Men vi börjar från början. Vi skulle soundchecka kl 17 och gå upp 2030. Soundchecket blev inte av förrän vid 19. I två minuter innan nån jävla unge tyckte att man borde dra på lite hiphop, vilket arrangören gjorde. No soundcheck. Vi får göra det när vi går upp live blev svaret när vi frågade.

Så blev det, men innan det hann vi ställa in spelningen, ringa alla som var på väg och säga att det inte blir nåt. Anledningen till det var att vi alla ledsnade då vår kära trummis var övertygad om att han blivit bestulen av personalen. När alla var kontaktade om att det inte blir nåt, inklusive arrangören, så hittar han det han trodde sig blivit bestulen på. Jag hade packat allt, var på rull och nu ska vi köra igen. Dags att bli det proffs man inte är och släppa allt och bara köra.

20 min sena går vi upp. Vi börjar soundchecka. Alla väntar på att vi ska komma igång. Men när ljudteknikerna inte kan tekniken blir det jobbigt. Vi hade fått 20 min att framföra på. Vi blev på scen i 40. 20 min framträdande, 20 min soundcheck. Och fan inte bara i början av setet då man fixar allt utan 5 min mellan varje låt. Så jävla sjukt. Sen bör man ju nämna allt glapp, elsurr och ett PA som går till spräckta högtalare. Resultatet blev konstant dist. Fuck it, får köra direkt ur förstärkaren, vilket blev jävligt undermåligt och utan nån som helst jävla medhörning från det övriga bandet. Fyra individer leker band. Jag hör ingen sång (utom då jag själv sjunger), inga trummor och definitivt ingen bas.

Bör man nämna att en grabb i publiken svimmade mitt under TWYNYH och all uppmärksamhet från de drygt 100 som var i lokalen riktades mot honom, inklusive mitt och Staffans. Vi hängde båda ut från scenen för att kolla var snubben tog vägen. Han låg fan under scenen. Bör man också nämna att en jävla unge hoppade upp på scenen och sprang runt trumsetet för att prata med ljudteknikern mitt under "When you change your mind". Bör man dessutom nämna att vi hade en publik som uppskattade en lika mycket som ett gäng nassar uppskattar reggae eller hiphop. Fan inte underligt att de applåderade när vi sa att vi nu ska köra sista låten. Den låten blev ju också så där. Jag hade ryckt sladden och var på väg till logen innan den var slut. Jag var så less.

Jag håller på att garva ihjäl mig när jag skriver detta och när jag tänker tillbaka på den här kvällen. Så jävla komiskt. Det var så komiskt redan från start att jag hade vilopuls när jag gick upp på scen. Jag hade förväntat mig nervösa svettningar och hackade sång. Men jag brydde mig inte ett dugg. Jag var mindre nervös än när jag går ut på gatan. Otroligt skönt. Det är det här jag alltid velat men alltid fruktat. Att spela musik för människor. Jag kan bara hoppas att detta sjukliga lugn uppträder på nästa spelning. Det var väl det enda positiva med den här kvällen.

16 oktober-inlägget: det gick ju åt helvete.

Jävla människa. Uppenbarligen var vänskapsrelationen för ung. Hon visste inte att det värsta man kan göra mot mig är att ljuga. Hugg mig, skjut mig, nuppa framför mig ingenting slår hårdare än att folk ljuger för mig. Jag hatar folk som ljuger för mig. De är inget värda. F. Om du läser detta, vilket jag betvivlar, så är det inte dig jag är sur på. Jag står fortfarande för vartenda ord jag sa till dig. Det är henne jag är sur på. Inte för att hon fann dig istället för mig. Utan för att hon ljög om allt. Ska det vara så svårt att säga: Jag finner ingen attraktion i dig, så är det bara. Hoppas vi kan vara vänner?

Kvällens musikala tankegång:
"... Being down one time, being down two times, hmmm... never going back again" - Never going back again, Fleetwood Mac

" ...I know I could have loved you, but you would not let me..." - Silver Spring, Fleetwood Mac

"... Rock on gold dust woman, take your silver spoon, dig your grave..." - Gold dust woman, Fleetwood Mac

Det mesta med den underbara Stevie Nicks på sång. Alla spår från Rumours. Jävligt mycket Fleetwood ikväll, men just det albumet säger så mycket.

Jag ska på hockey. Detta är resultatet av en av de bästa kvällarna i mitt liv. Borta är A´s svek och sjukliga egoism. Jag vet inte ens var jag ska börja. Det faktum att hon ensam kom och gick ut med mig, räcker kanske. Hur som helst pratade vi hela kvällen, om allt. Hon hade lyssnat till mitt råd från första gången vi träffades. Känns så otroligt bra, framförallt för mig men definitivt för henne. Hon behövde det. Nu ska vi på hockey. Hon och jag. Har inte känt mig så här glad på länge. Kom å tänka på första raden i Jethro´s "Budapest": "I think she was a middle-distance runner..."

Dagens ungdom

Klockan är runt 03:30 en vanlig fredag. Jag vill inte gå hem och det är jag glad över att jag inte gjorde. Jag lärde mig mycket under drygt en timme. Jag fick en tidigare okänd kontakt med det som kallas dagens ungdom.

Efter att stått orörlig i några minuter mitt på skolgården, noterade jag en rörelse bakom mig. Som gammal soldat så ser man all rörelse som ett hot (aptänk, men ett faktum). Folk rörde sig i buskarna. Såg bara de vita skorna. Kunde inte avgöra hur många, men de fanns där, inom 50 meter. Vad ska man göra om de är många? Har man tur kan man ta en eller två. "Vem är du?". Säkert andra eller tredje gången detta kall gått ut i den fientliga Stockholmsluften. Hade lurarna i örat med Floyd på innan jag kunde identifiera något form av budskap. 112 var slaget på tangenterna sedan första rörelsen bakom mig. Kände för att konfrontera mina blivande banemän. Jag gick fram, pulsen i 180.

Två barn.

(fråga)-Vad gör du här?
(motfråga)-Vad gör ni här?
(följdfråga)-Ska ni klottra, eller göra något annat dumt?
(svar)- Nää, vi är bara ute för att ta lite luft.
(jävla lögn, snorungarna ska klottra sönder min/vår gamla skola och det tänker jag fan i mig inte tillåta. Man känner igen en klottrare när man ser en. Skitungar.)

Hotet mot min person som jag kände som överhängande, börjar efter detta sakta men säkert sjunka. De må fortfarande vara klottrare, men de är inte fientliga. Vi pratar ganska öppet. De håller dock en hård fasad mot mig. När jag väl lyckas få dem att förstå att jag bara är en gammal nostalgiker och inte polis, lugna gatan eller farsa/morsa (svårt) på stan, så ger de mig en fantastisk inblick i hur det är att vara 13 år gammal i denna betongdjungel.

Jag får lära mig att metoderna för att få ut alkohol till helgen har förfinats en del sedan man själv var där. På vår tid hoppades man att någon av de frekvent cirkulerande alkisar eller pundare kunde köpa ut ett sexpack 2,8or eller 3,5or (om man hade råd). Numera är det tydligen så att man ringer en "Turk eller Arab" så köper de ut det man vill ha. Då pratar vi inte folköl, utan 7,2or eller åtminstone 5,9or. The stronger, The better (and it´s all about the money, rotten bastards).

På fredagen börjar man kröka vid 17:30-18:00 och håller på till 02:00. På denna tid så hinner i alla fall M sätta i sig 12 öl enligt egen utsaga. Jävlar. Han är 13 år gammal. Det är mycket för mig. Hans späda, lilla opubertala kropp borde inte klara det.

Kniven finns fortfarande där. Inte i fickan men hemma. Butterfly. Här har inte mycket förändrats. Jag frågar grabbarna många gånger om de bär någon på sig nu. Jag låter som en polis vid ett gripande, men skulle det skära (hehu) sig vill man inte bli huggen i magen. De förnekar.

Vi pratar i ungefär en timme. Om allt möjligt. F och M tycker att rektorn är skit. Ytterligare en sak som inte förändrats. Det är samma rektor som när jag slutade där 1997. Och det är fortfarande sant, han är en skit.

F blev utkastad från skolan. Han slogs för mycket. Han blev kallad tjockis och svarade med det han fann lämpligt. Synd om grabben, ingen vill bli kallad tjockis. Det är inte lätt att växa upp, det vet man av egen erfarenhet. Det som stör mig är att det inte bli lättare, snarare tvärtom. Jag maler på som en gammal pastor, predikantes om godhet och förståelse. Fan vad jag kände mig gammal. Jag kan inte säga om de tog åt sig av mina visdomsord, jag kan bara hoppas på det. Det var dock fan inget skitsnack jag drog på, utan vettiga saker som att inte dricka för mycket, slå istället för att dra kniv och tänk på framtiden. Men de är coola grabbar och coola grabbar gör som de vill.

Som journalist vet man att man inte ska köpa allt som serveras en. De är som sagt coola grabbar och de bredde säkert på en del i sina berättelser. Kanske för att imponera på ett gammalt fyllo. Men jag hoppas ändå att de kände en tillit och verkligen ville berätta om sina liv. Kanske var det så att de för en gångs skull fick möjlighet att prata ohämmat med en vuxen, en vuxen som faktiskt lyssnade och kunde dela med sig av egna erfarenheter. Vi blev stundtals väldigt personliga och de berättade känsliga detaljer från deras uppväxt, så känsliga att det inte är lämpligt att ta upp i denna blogg.

Det intryck som F och M gjorde på mig under drygt en timme kommer jag ta med mig. Och jag kommer säkert tänka på dem under en lång tid framöver. Kanske kommer jag söka upp dem en dag för att se hur det gick för dem. Min egen lilla pizza i Jordbro.

När vi till slut skiljs åt har grabbarna blivit lite för rastlösa. Klockan är 04:30 men de vill inte gå hem. Min tid av predikande är slut så jag släpper dem i natten. När jag hunnit några meter kommer jag på mig själv. De ska fan inte klottra ner min/vår skola, så jag ropar till M. Jag känner på hans ryggsäck.

(fråga) - Vad gör du?
(svar) - Han vill känna om du har några burkar.

Mycket hade han i väskan men några burkar kunde jag inte känna.

- Ta det lugnt nu grabbar och ha det bra.

Fast...

det ska mycket till för att slå Jethro Tull.

Bästa, bästa

Infinite mass är nog ett av de bästa band som skapats i vårt avlånga land

I´m from Barcelona

Vad ska man göra för att få sjunga med I´m from Barcelona.

Lögner, lögner och mer lögner.

Fan, fan, fan i allt av helvete!
Kan inte uttrycka mig mer, eller på ett annat sätt. Hon var en stor del i kollapsen av mitt liv. Det var inte hennes fel, jag stod för det mesta. Men det var hon som fick mig att börja undra, att börja tänka. Jag skulle aldrig ha tänkt i dessa banor om hon inte fick mig att börja grubbla. Om hon inte gav mig dessa tecken. När man vill göra upp med sitt förflutna, denna sista stund, så möts man av en mur. Total förnekelse. Det känns så jävla tungt. Jag fick mitt allt att gråta när hon kom på mig. En stund jag aldrig kommer glömma. Det var en avgörande orsak till att mitt allt försvann.

Jag ångrar så jävla mycket att jag överhuvudtaget fattade tycke för denna lilla söta tjej. Definitivt nu när jag tydligen drömt ihop allt. Än en gång har "han som en gång kallades Loffe" fått för sig något. Sjunkit ner i bitterheten igen. Jag måste leva i en jävla fantasivärld där jag dikterar vad som sker och händer. Eller också umgås jag med människor som inte vågar stå för vad de gör. Jag vet inte. Jag börjar tro att jag är galen. Rent fysiska saker som sms, som får mitt allt att börja gråta, finns inte. Det är något jag hittat på och hon måste också vara galen som ser dem, när de inte finns. Väx upp! Jävla människa. Stå för det du gör eller gjort.

Ondskan är tillbaka.

Fuck off, im back

Denna blogg är avslutad

Då ingen förstod vad jag syftade på i mitt upprörda inlägg, så är det väl helt enkelt som så att jag som vanligt missförstått allt. Jag borde inte känna mig utnyttjad, jag borde inte klaga, jag borde inte överdriva allt, jag borde inte söka bråk. Jag borde ställa upp och hjälpa till utan att förvänta mig någonting, någonsin tillbaka. Jag borde bjuda mina vänner på öl och inträde utan att förvänta mig att någon gång få någonting tillbaka. Jag är uppenbarligen alldeles för egoistisk. Jag är uppenbarligen alldeles för dum som trodde att vänskapsrelationer byggde på ge och ta. Jag borde ha förstått att jag skulle bli utfrusen när jag på mitt sedvanliga, överdrivna och bråksökande sätt uttryckte mitt missnöje. Jag borde förstått att jag inte får må dåligt. Jag har gått över alldeles för många gränser den här gången har jag fått höra. Jag borde ha förstått att jag inte skulle ha några nära vänner kvar efter det här. Jag borde förstått att alla ställdes sig frågande till vad jag pysslar med. Jag borde förstått att ingen skulle få dåligt samvete, att ingen skulle ta åt sig. Jag borde förstått hur lite jag betyder för mina vänner. Det kommer säkert vara personer som fortfarande inte förstår vad jag menar.

Det här blir det sista inlägget på den här bloggen. Jag får avsluta med att be om ursäkt till alla otacksamma svin som jag sårat med mitt inlägg.