Herrejävlar

Oskulden skulle tas, nu var det dags. Första gången på scen med bandet. Det blev katastrof.

Jag spelade och sjöng helt korrekt. Så gjorde antagligen de övriga. Det ju det att ingen av oss hörde vad någon annan gjorde. Medhörning 0.

Men vi börjar från början. Vi skulle soundchecka kl 17 och gå upp 2030. Soundchecket blev inte av förrän vid 19. I två minuter innan nån jävla unge tyckte att man borde dra på lite hiphop, vilket arrangören gjorde. No soundcheck. Vi får göra det när vi går upp live blev svaret när vi frågade.

Så blev det, men innan det hann vi ställa in spelningen, ringa alla som var på väg och säga att det inte blir nåt. Anledningen till det var att vi alla ledsnade då vår kära trummis var övertygad om att han blivit bestulen av personalen. När alla var kontaktade om att det inte blir nåt, inklusive arrangören, så hittar han det han trodde sig blivit bestulen på. Jag hade packat allt, var på rull och nu ska vi köra igen. Dags att bli det proffs man inte är och släppa allt och bara köra.

20 min sena går vi upp. Vi börjar soundchecka. Alla väntar på att vi ska komma igång. Men när ljudteknikerna inte kan tekniken blir det jobbigt. Vi hade fått 20 min att framföra på. Vi blev på scen i 40. 20 min framträdande, 20 min soundcheck. Och fan inte bara i början av setet då man fixar allt utan 5 min mellan varje låt. Så jävla sjukt. Sen bör man ju nämna allt glapp, elsurr och ett PA som går till spräckta högtalare. Resultatet blev konstant dist. Fuck it, får köra direkt ur förstärkaren, vilket blev jävligt undermåligt och utan nån som helst jävla medhörning från det övriga bandet. Fyra individer leker band. Jag hör ingen sång (utom då jag själv sjunger), inga trummor och definitivt ingen bas.

Bör man nämna att en grabb i publiken svimmade mitt under TWYNYH och all uppmärksamhet från de drygt 100 som var i lokalen riktades mot honom, inklusive mitt och Staffans. Vi hängde båda ut från scenen för att kolla var snubben tog vägen. Han låg fan under scenen. Bör man också nämna att en jävla unge hoppade upp på scenen och sprang runt trumsetet för att prata med ljudteknikern mitt under "When you change your mind". Bör man dessutom nämna att vi hade en publik som uppskattade en lika mycket som ett gäng nassar uppskattar reggae eller hiphop. Fan inte underligt att de applåderade när vi sa att vi nu ska köra sista låten. Den låten blev ju också så där. Jag hade ryckt sladden och var på väg till logen innan den var slut. Jag var så less.

Jag håller på att garva ihjäl mig när jag skriver detta och när jag tänker tillbaka på den här kvällen. Så jävla komiskt. Det var så komiskt redan från start att jag hade vilopuls när jag gick upp på scen. Jag hade förväntat mig nervösa svettningar och hackade sång. Men jag brydde mig inte ett dugg. Jag var mindre nervös än när jag går ut på gatan. Otroligt skönt. Det är det här jag alltid velat men alltid fruktat. Att spela musik för människor. Jag kan bara hoppas att detta sjukliga lugn uppträder på nästa spelning. Det var väl det enda positiva med den här kvällen.