Lögner, lögner och mer lögner.

Fan, fan, fan i allt av helvete!
Kan inte uttrycka mig mer, eller på ett annat sätt. Hon var en stor del i kollapsen av mitt liv. Det var inte hennes fel, jag stod för det mesta. Men det var hon som fick mig att börja undra, att börja tänka. Jag skulle aldrig ha tänkt i dessa banor om hon inte fick mig att börja grubbla. Om hon inte gav mig dessa tecken. När man vill göra upp med sitt förflutna, denna sista stund, så möts man av en mur. Total förnekelse. Det känns så jävla tungt. Jag fick mitt allt att gråta när hon kom på mig. En stund jag aldrig kommer glömma. Det var en avgörande orsak till att mitt allt försvann.

Jag ångrar så jävla mycket att jag överhuvudtaget fattade tycke för denna lilla söta tjej. Definitivt nu när jag tydligen drömt ihop allt. Än en gång har "han som en gång kallades Loffe" fått för sig något. Sjunkit ner i bitterheten igen. Jag måste leva i en jävla fantasivärld där jag dikterar vad som sker och händer. Eller också umgås jag med människor som inte vågar stå för vad de gör. Jag vet inte. Jag börjar tro att jag är galen. Rent fysiska saker som sms, som får mitt allt att börja gråta, finns inte. Det är något jag hittat på och hon måste också vara galen som ser dem, när de inte finns. Väx upp! Jävla människa. Stå för det du gör eller gjort.

Ondskan är tillbaka.