Jag är fortfarande kär. I samma kvinna. Och nu börjar det kännas på riktigt. Hon kom. Jag var på väg att satsa en miljon på att hon inte skulle komma. Jag stod där och var på väg att lämna in bången. Då kom hon in. Och vilken kväll det blev. Vi slutade den ihop och jag tog mod till mig till slut och frågade om hon ville träffas lite så där på tu man hand. Och hon sa ja. Jag är inte 16 år gammal, jag är 28, men när det gäller denna kvinna så är jag rädd, därav denna barnsliga approach. Rädd för att göra något som förstör den kontakt vi fått hitills.
Jag har aldrig mött en kvinna som uppskattar en Ford-kombi för att det är praktiskt. Jag har aldrig mött en kvinna som har samma syn på barn som jag har. Jag har aldrig mött en så ansvarstagande och underbar kvinna som hon. Ingen i min ålder i alla fall.
fredag 5 februari 2010
fredag 29 januari 2010
lördag 16 januari 2010
Fan.
Jag tror hon sa till mig: " Jag hoppas vi träffas igen". Vad svarade jag? Jag hoppas jag sa något liknande. Fan, jag vet inte. Skulle faaaaaaaan inte förvåna mig om jag sumpat den enda chans jag haft på 383 dar.
Ha!
Jag såg henne. Stevie. Här går det omkring en kvinna i denna kalla stad och är en fysisk kopia av världens vackraste kvinna. Stevie Nicks. Hon vet säkert inte ens vem hon är identisk med. Själv fick jag spel. Kunde knappt betala för min öl. Sen kom ett svagt ögonblick då jag knappt visste vad jag gjorde. Jag var en brottsling, visade det sig. Jag rymde till andra sidan och träffade den vackraste kvinna jag mött i egen hög person.Hon kommer från XXXXköping. Blev fan kär på studs. Jag tycks falla för de som har ett intresse i lagen. Hahaah. Skitsamma allt går åt helvete med alla jag finner intresse i ändå. Puss
lördag 12 december 2009
Herrejävlar
Oskulden skulle tas, nu var det dags. Första gången på scen med bandet. Det blev katastrof.
Jag spelade och sjöng helt korrekt. Så gjorde antagligen de övriga. Det ju det att ingen av oss hörde vad någon annan gjorde. Medhörning 0.
Men vi börjar från början. Vi skulle soundchecka kl 17 och gå upp 2030. Soundchecket blev inte av förrän vid 19. I två minuter innan nån jävla unge tyckte att man borde dra på lite hiphop, vilket arrangören gjorde. No soundcheck. Vi får göra det när vi går upp live blev svaret när vi frågade.
Så blev det, men innan det hann vi ställa in spelningen, ringa alla som var på väg och säga att det inte blir nåt. Anledningen till det var att vi alla ledsnade då vår kära trummis var övertygad om att han blivit bestulen av personalen. När alla var kontaktade om att det inte blir nåt, inklusive arrangören, så hittar han det han trodde sig blivit bestulen på. Jag hade packat allt, var på rull och nu ska vi köra igen. Dags att bli det proffs man inte är och släppa allt och bara köra.
20 min sena går vi upp. Vi börjar soundchecka. Alla väntar på att vi ska komma igång. Men när ljudteknikerna inte kan tekniken blir det jobbigt. Vi hade fått 20 min att framföra på. Vi blev på scen i 40. 20 min framträdande, 20 min soundcheck. Och fan inte bara i början av setet då man fixar allt utan 5 min mellan varje låt. Så jävla sjukt. Sen bör man ju nämna allt glapp, elsurr och ett PA som går till spräckta högtalare. Resultatet blev konstant dist. Fuck it, får köra direkt ur förstärkaren, vilket blev jävligt undermåligt och utan nån som helst jävla medhörning från det övriga bandet. Fyra individer leker band. Jag hör ingen sång (utom då jag själv sjunger), inga trummor och definitivt ingen bas.
Bör man nämna att en grabb i publiken svimmade mitt under TWYNYH och all uppmärksamhet från de drygt 100 som var i lokalen riktades mot honom, inklusive mitt och Staffans. Vi hängde båda ut från scenen för att kolla var snubben tog vägen. Han låg fan under scenen. Bör man också nämna att en jävla unge hoppade upp på scenen och sprang runt trumsetet för att prata med ljudteknikern mitt under "When you change your mind". Bör man dessutom nämna att vi hade en publik som uppskattade en lika mycket som ett gäng nassar uppskattar reggae eller hiphop. Fan inte underligt att de applåderade när vi sa att vi nu ska köra sista låten. Den låten blev ju också så där. Jag hade ryckt sladden och var på väg till logen innan den var slut. Jag var så less.
Jag håller på att garva ihjäl mig när jag skriver detta och när jag tänker tillbaka på den här kvällen. Så jävla komiskt. Det var så komiskt redan från start att jag hade vilopuls när jag gick upp på scen. Jag hade förväntat mig nervösa svettningar och hackade sång. Men jag brydde mig inte ett dugg. Jag var mindre nervös än när jag går ut på gatan. Otroligt skönt. Det är det här jag alltid velat men alltid fruktat. Att spela musik för människor. Jag kan bara hoppas att detta sjukliga lugn uppträder på nästa spelning. Det var väl det enda positiva med den här kvällen.
Jag spelade och sjöng helt korrekt. Så gjorde antagligen de övriga. Det ju det att ingen av oss hörde vad någon annan gjorde. Medhörning 0.
Men vi börjar från början. Vi skulle soundchecka kl 17 och gå upp 2030. Soundchecket blev inte av förrän vid 19. I två minuter innan nån jävla unge tyckte att man borde dra på lite hiphop, vilket arrangören gjorde. No soundcheck. Vi får göra det när vi går upp live blev svaret när vi frågade.
Så blev det, men innan det hann vi ställa in spelningen, ringa alla som var på väg och säga att det inte blir nåt. Anledningen till det var att vi alla ledsnade då vår kära trummis var övertygad om att han blivit bestulen av personalen. När alla var kontaktade om att det inte blir nåt, inklusive arrangören, så hittar han det han trodde sig blivit bestulen på. Jag hade packat allt, var på rull och nu ska vi köra igen. Dags att bli det proffs man inte är och släppa allt och bara köra.
20 min sena går vi upp. Vi börjar soundchecka. Alla väntar på att vi ska komma igång. Men när ljudteknikerna inte kan tekniken blir det jobbigt. Vi hade fått 20 min att framföra på. Vi blev på scen i 40. 20 min framträdande, 20 min soundcheck. Och fan inte bara i början av setet då man fixar allt utan 5 min mellan varje låt. Så jävla sjukt. Sen bör man ju nämna allt glapp, elsurr och ett PA som går till spräckta högtalare. Resultatet blev konstant dist. Fuck it, får köra direkt ur förstärkaren, vilket blev jävligt undermåligt och utan nån som helst jävla medhörning från det övriga bandet. Fyra individer leker band. Jag hör ingen sång (utom då jag själv sjunger), inga trummor och definitivt ingen bas.
Bör man nämna att en grabb i publiken svimmade mitt under TWYNYH och all uppmärksamhet från de drygt 100 som var i lokalen riktades mot honom, inklusive mitt och Staffans. Vi hängde båda ut från scenen för att kolla var snubben tog vägen. Han låg fan under scenen. Bör man också nämna att en jävla unge hoppade upp på scenen och sprang runt trumsetet för att prata med ljudteknikern mitt under "When you change your mind". Bör man dessutom nämna att vi hade en publik som uppskattade en lika mycket som ett gäng nassar uppskattar reggae eller hiphop. Fan inte underligt att de applåderade när vi sa att vi nu ska köra sista låten. Den låten blev ju också så där. Jag hade ryckt sladden och var på väg till logen innan den var slut. Jag var så less.
Jag håller på att garva ihjäl mig när jag skriver detta och när jag tänker tillbaka på den här kvällen. Så jävla komiskt. Det var så komiskt redan från start att jag hade vilopuls när jag gick upp på scen. Jag hade förväntat mig nervösa svettningar och hackade sång. Men jag brydde mig inte ett dugg. Jag var mindre nervös än när jag går ut på gatan. Otroligt skönt. Det är det här jag alltid velat men alltid fruktat. Att spela musik för människor. Jag kan bara hoppas att detta sjukliga lugn uppträder på nästa spelning. Det var väl det enda positiva med den här kvällen.
lördag 14 november 2009
16 oktober-inlägget: det gick ju åt helvete.
Jävla människa. Uppenbarligen var vänskapsrelationen för ung. Hon visste inte att det värsta man kan göra mot mig är att ljuga. Hugg mig, skjut mig, nuppa framför mig ingenting slår hårdare än att folk ljuger för mig. Jag hatar folk som ljuger för mig. De är inget värda. F. Om du läser detta, vilket jag betvivlar, så är det inte dig jag är sur på. Jag står fortfarande för vartenda ord jag sa till dig. Det är henne jag är sur på. Inte för att hon fann dig istället för mig. Utan för att hon ljög om allt. Ska det vara så svårt att säga: Jag finner ingen attraktion i dig, så är det bara. Hoppas vi kan vara vänner?
Kvällens musikala tankegång:
"... Being down one time, being down two times, hmmm... never going back again" - Never going back again, Fleetwood Mac
" ...I know I could have loved you, but you would not let me..." - Silver Spring, Fleetwood Mac
"... Rock on gold dust woman, take your silver spoon, dig your grave..." - Gold dust woman, Fleetwood Mac
Det mesta med den underbara Stevie Nicks på sång. Alla spår från Rumours. Jävligt mycket Fleetwood ikväll, men just det albumet säger så mycket.
Kvällens musikala tankegång:
"... Being down one time, being down two times, hmmm... never going back again" - Never going back again, Fleetwood Mac
" ...I know I could have loved you, but you would not let me..." - Silver Spring, Fleetwood Mac
"... Rock on gold dust woman, take your silver spoon, dig your grave..." - Gold dust woman, Fleetwood Mac
Det mesta med den underbara Stevie Nicks på sång. Alla spår från Rumours. Jävligt mycket Fleetwood ikväll, men just det albumet säger så mycket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)